Svårigheter

Igår kväll började jag läsa en blogg. Kunde nästan inte sluta trots att ögonen gick i kors eftersom klockan började närma sig 02. Jag tog vid idag där jag slutade igår och är således klar för när nästa inlägg skrivs...OM det gör det. 
Hur kan man skriva så bra när man är så trött och sjuk? Döende, rättare sagt.
Jag är nog en sån där person som inte förstår att folk orkar leva när dom vet att dom ska dö. 
(Alla ska ju såklart göra den resan, men ni fattar vad jag menar)

Jag skulle ge upp. Jag tror att jag skulle bli det bittraste som gått i ett par skor. Mycket hellre skulle jag dö helt tvärt, utan att veta att jag ens varit nära döden.
Det är förjävligt att vara sjuk. Ibland när jag varit som bakfullast så har jag önskat att jag ska få somna och inte vakna igen. Det är ju fruktansvärt löjligt egentligen.....när man liksom hör och inser ut man tänker just då. Och självförvållat är det också.

Jag kan inte tänka mig hur det känns att kämpa mot en sjukdom som man aldrig kommer bli fri ifrån, som äter upp en, som gör en svagare för varje dag som går. Man blir fri först den dagen man tagit sitt sista andetag, och då har man hållit ut. Kämpat. Trots att man vet att det inte blir bra. Man blir inte frisk. Inte piggare.

Jag är lite nervös över mitt sjukhusbesök i Östersund nästa vecka. Mest för att det tog sån lång tid innan jag fick fingrarna ur röven och ringde.
Jag är rädd att det onda vid/i min högra äggstock ska vara en cysta igen. Att jag ska behöva operaras igen. Och att dom ska säga att "nejdu, fröken Jäderberg...här blir det barnlöst"...eller något i den stilen iallafall.
Fast mest nervös är jag nog att det inte ska vara en snäll cysta, utan en dum en.

Och lite mer nervös blev jag när jag läste den här bloggen jag berättade om.
http://ikroppenmin.blogspot.se/

Ställa

Hej hopp

Det ser onekligen dött ut här... men jag kommer väl tillbaka så småningom.

Under tiden kan jag ju berätta att det kommit en ny medlem till familjen Jäderberg under denna bloggvila. Hon heter Ställa och är en perfekt blandning av gråhund och jämte.

Hej på ett tag!



(Bild på Ställa kommer i ett eget inlägg, så då blev det helt plötsligt TVÅ uppdateringar i en smäll!)

Bira

Ännu en medlem i vår familj har ju lämnat oss.

Bira - världens snällaste jämthund.

Hoppas du funnit dina "syskon" -  Lizzi, Binny, Watson, Cherry och Musche.

Men nu får ni vara där uppe själva ett tag tycker jag.

Hjärta dig.

Änglar finns

I slutet av juli förra året förlorade vi en ung kille... i augusti i år förlorade vi en liten flicka. Jag säger "vi" eftersom alla i en sån här liten by drabbas när något så hemskt händer.
Det finns inget man kan säga till flickans familj som kan få henne tillbaka, inget man kan säga för att hjälpa och man kan inte säga att man förstår - för det gör man inte.
Man kan inte förstå förrän något händer som är exakt likadant, på pricken likt, och inte ens då är det säkert att det man går igenom är likadant som för någon annan.
Det som hände i fjol var det värsta jag hade varit med om. Min egen sorg var ingenting emot vad min bror kände, och hans sorg var inte samma som hans föräldrars eller syskons.

Jag kan inte förstå hur flickans familj känner. Hur mycket jag än försöker föreställa mig det, så går det inte. Jag vet ju inte hur det känns efter något sånt där, det är det nog inte många som gör. 
Jag brukar vikariera på förskolan och skolan ibland.
Hon var en underbar tjej.... lättsam, glad och hjälpsam. Och lite blyg, eller försiktig, har jag för mig. Hon verkade tycka om barn, för hon var ofta över och lekte med barnen på dagis på sina raster.
När jag tänker på henne så ser jag en brun tjej i en färgglad jacka, med tjockt hår i en färg som jag önskar att jag hade på mitt. 

Man vet liksom inte vad man ska göra, det enda jag gjort är att åka med i manifestationen, tänt ljus, tänkt och varit så in i helvetet förbannad... och är det fortfarande.

Jag fattar inte hur man tänker när man kan gå omkring på byn som om ingenting har hänt. Jag fattar inte hur man kan bo kvar. Jag fattar inte att man får bo kvar.
Jag fattar faan inte att man får gå lös överhuvudtaget. 
Häkta den jäveln. Och flytta resten långt härifrån!

Photo

Egentligen har jag inget att skriva om tror jag, kanske om jag letar och rotar runt lite grann..? Vi får la se hur det blir under inläggets gång.
Ska leta någon liten bild som jag kan lägga in iallafall, så jag får slippa tjatet om att jag aaaaldrig uppdaterar.

Pia´s 50års kalas

Härdalsyran

Hedeveckan

Nej, blev inte bättre än så ikväll. Nu ska jag och Leiyah springa över till Marie eftersom jag lämnar grejer efter mig överallt. Är säkert ont om förvaringsplats UTAN mina saker också.
Hej!

Tiiiiig

Jag är så fruktansvärt trött på alla bortförklaringar och detta ständiga skyddande.
Man kan inte skylla allting på alla andra.
Går man i skola får man veta vad det är för regler som gäller där, på jobbet och i sin bekantskapskrets. Även den mest korkade känner någonstans vad som är rätt och vad som är fel. Man väljer själv när man är så pass vuxen.
Det är inte normalt, och säkert ingen rolig känsla heller för den delen, att polisen "hälsat på" mer än EN gång, att känna blickarna från folk som blivit bestulen på sina ägodelar utan att kunna göra något åt det.
Och visst, det är förjävligt att myndigheterna inte gjort mer men det är jävlarimej ingen ursäkt.
Och det hjälper bevisligen inte att hålla dom bakom ryggen och låta dom komma undan med vad fan som helst heller.

Hade jag gjort allt det där, som man vet pågår, då hade jag suttit inne för länge sedan.


(KAN hända jag är en smula partisk. KAN hända jag är en smula förbannad. KAN hända jag är en smula ledsen)

Rättvisa...?

Det finns ingen rättvisa i världen. Det ser man ju klart och tydligt.
Hur kan det få bli så här? Gå så här långt?
Hur länge har vi klagat, anmält, varit rädda och arga för dom här egentligen?
Men i Härjedalen har ju för fan polisen semester för jämnan, om dom inte är i de större skidorterna på vintrarna och kollar på fulla människor förstås. Det har man tid med.

Ursäkta men jag känner ingen som helst empati eller sympati för någon i den familjen.
Jag kan inte göra det. Mitt hjärta är inte öppet för det!
Hoppas dom flyttar dit pepparn växer.

" Sänder även en styrketanke till den unge mannen som framförde fordonet.
Han ska leva med detta resten av sitt liv. Döm honom inte så hårt, ni som lever runtomkring honom i denna lilla by."

Vilket skämt. Far åt helvetet.