The botten is nådd

Jag tror att jag har nått botten och föraktar mig själv och den jag har blivit de senaste dagarna... Jag har alltså gått från att ha varit en ganska vanlig, trevlig prick till allt som jag sagt att jag aldrig kommer bli. Det är sinnessjukt! Det är alldeles som om jag har gått omkring i alla år och låtsas att jag är jag...men nu har hon övertaget, det däringa monstret som måste ha hyrt in sig här inne nånstans. Och jag vet fasiken inte hur jag ska bli av med henne. Är det jag som är "the devil in disguise"?

Jag vill höras och inte höras... Oftast vill jag, och samtidigt är det nått som säger mig att jag inte gör det. Jag vill veta, samtidigt som jag inte vill det. Men jag har hört att det gör lika ont att undra som det gör att veta så då kvittar det väl om man vet?

Ja, för tillfället känner jag mig som.... halv? Och lite dum i huvudet.