tisdag 18 september 2012

Änglar finns


I slutet av juli förra året förlorade vi en ung kille... i augusti i år förlorade vi en liten flicka. Jag säger "vi" eftersom alla i en sån här liten by drabbas när något så hemskt händer.
Det finns inget man kan säga till flickans familj som kan få henne tillbaka, inget man kan säga för att hjälpa och man kan inte säga att man förstår - för det gör man inte.
Man kan inte förstå förrän något händer som är exakt likadant, på pricken likt, och inte ens är det säkert att det man går igenom är likadant som för någon annan.
Det som hände i fjol var det värsta jag hade varit med om. Min egen sorg var ingenting emot vad min bror kände, och hans sorg var inte samma som hans föräldrars eller syskons.

Jag kan inte förstå hur flickans familj känner. Hur mycket jag än försöker föreställa mig det, så går det inte. Jag vet ju inte hur det känns efter något sånt där, det är det nog inte många som gör. 
Jag brukar vikariera på förskolan och skolan ibland.
Hon var en underbar tjej.... lättsam, glad och hjälpsam. Och lite blyg, eller försiktig, har jag för mig. Hon verkade tycka om barn, för hon var ofta över och lekte med barnen på dagis på sina raster.
När jag tänker på henne så ser jag en brun tjej i en färgglad jacka, med tjockt hår i en färg som jag önskar att jag hade på mitt. 

Man vet liksom inte vad man ska göra, det enda jag gjort är att åka med i manifestationen, tänt ljus, tänkt och varit så in i helvetet förbannad... och är det fortfarande.

Jag fattar inte hur man tänker när man kan gå omkring på byn som om ingenting har hänt. Jag fattar inte hur man kan bo kvar. Jag fattar inte att man får bo kvar.
Jag fattar faan inte att man får gå lös överhuvudtaget. 
Häkta den jäveln. Och flytta resten långt härifrån!










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar