Igår kväll började jag läsa en blogg. Kunde nästan inte sluta trots att ögonen gick i kors eftersom klockan började närma sig 02. Jag tog vid idag där jag slutade igår och är således klar för när nästa inlägg skrivs...OM det gör det.
Hur kan man skriva så bra när man är så trött och sjuk? Döende, rättare sagt.
Jag är nog en sån där person som inte förstår att folk orkar leva när dom vet att dom ska dö.
(Alla ska ju såklart göra den resan, men ni fattar vad jag menar)
Jag skulle ge upp. Jag tror att jag skulle bli det bittraste som gått i ett par skor. Mycket hellre skulle jag dö helt tvärt, utan att veta att jag ens varit nära döden.
Det är förjävligt att vara sjuk. Ibland när jag varit som bakfullast så har jag önskat att jag ska få somna och inte vakna igen. Det är ju fruktansvärt löjligt egentligen.....när man liksom hör och inser ut man tänker just då. Och självförvållat är det också.
Jag kan inte tänka mig hur det känns att kämpa mot en sjukdom som man aldrig kommer bli fri ifrån, som äter upp en, som gör en svagare för varje dag som går. Man blir fri först den dagen man tagit sitt sista andetag, och då har man hållit ut. Kämpat. Trots att man vet att det inte blir bra. Man blir inte frisk. Inte piggare.
Jag är lite nervös över mitt sjukhusbesök i Östersund nästa vecka. Mest för att det tog sån lång tid innan jag fick fingrarna ur röven och ringde.
Jag är rädd att det onda vid/i min högra äggstock ska vara en cysta igen. Att jag ska behöva operaras igen. Och att dom ska säga att "nejdu, fröken Jäderberg...här blir det barnlöst"...eller något i den stilen iallafall.
Fast mest nervös är jag nog att det inte ska vara en snäll cysta, utan en dum en.
Och lite mer nervös blev jag när jag läste den här bloggen jag berättade om.
http://ikroppenmin.blogspot.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar