Jag är omringad. Nästan alla i [ ungefär ] min ålder som jag känner eller har känt skaffar ungar. Det fullkomligt sprutar ungar nuförtiden. Och jag får panik. Och ångest. Jag får som sympati-känslor för dom, känslor som dom förmodligen inte känner. Men jag får panik.
Jag har inte riktigt förstått det där... hur man plötsligt en dag bara känner att "nu är det dags". Jag förstod det på sätt och vis när jag var liten. Eller nej, men jag tänkte som så: att när man är mamma har man klackskor när man är ute och går, och man får ha hängselbyxor. Det var väl enda anledningen till att jag ville bli mamma när jag var liten. Ungefär samma anledning till att vilja ha en häst i den ålder: att det lät så härligt när kusen gick på asfalt. Med skor på.
Hur det än är så är jag ju glad för deras skull, även om paniken inom mig skriker och jag undrar om dom själva verkligen tycker att det ska bli så himla roligt.
Jag har säkert sagt det förut, men jag är nöjd om jag slipper. Än. På massor av år. För mig räcker det att titta åt deras håll ibland och att sytta dom. Ibland. När dom inte är sura. Och äldre barn kan man leka med. Ibland. För i ärlighetens namn så är det inte särskilt roligt. Jag kanske kan titta på film med dom...om dom är tyst.
Men om jag en dag skaffar barn, så hoppas jag att dom blir lite lik Kevin och Ella. Det är ett par söta barn. Även om Ella har ärvt sitt humör efter Jäderberg's...dvs... mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar