fredag 30 april 2010

2010 - 04 - 30

Farfars begravning igår var fin och stillsam, och naturligtvis väldigt sorgsen. Psalmerna var vackra och sångerna, framförd av Thomas, likaså. Det var skönt att det var en ceremoni för de närmaste, det var nog jobbigt som det var. Ibland skrattade vi, ibland lyssnade vi och ofta grät vi. Ibland fick jag panik över tanken på att min kära farfar låg där inuti kistan. Alldeles kall och alldeles tyst. Det är så overkligt allting. Det gick så fort.

Det ligger fina blommor vid gravstenen som ska bli farfars och en bukett med en dikt som jag letat fram från alla barnbarn och Leiyah. Leiyah var farfars älskling förstår ni.


"När en blomma bryts av i sin vackraste blom
då blir marken så trist och fruktansvärt tom
Men kanske ändå att någonstans finns
en äng eller undangömd skreva
Dit blommor som brutits för tidigt får komma
och fortsätta växa, dofta och leva"


Emellanåt tänker jag på saker som farfar gjorde. Såsom att skjuta fram löständerna i underkäken så att dom höll på att ramla ut, för att skrämma oss barnbarn. Det tyckte han var otroligt kul! När vi blev äldre gjorde han inte det eftersom vi tyckte att det var mer roligt än läskigt.

När vi var i Lövliden och farfar hade på sig sin "björnfitta" och sina fula klotrunda solglasögon. Och hur han satt på den lilla stolen vid elden i stugan.

Hur han stod på altanen som ett uppochnervänt L och lutade sig mot räcket för att avlasta ryggen.

Hur han pratade med "bebisröst" när vi pratade i telefonen. Jag älskade det och blev alltid glad och log under hela samtalet.

Hur han alltid svor och ibland kunde vara lite fräck. Och att han skrattade när farmor sa till honom. Hon kallade honom vid hans andranamn då. "Men Johan!" röt hon.

Hur han cyklade omkring i ultrarapid för att hålla koll på läget. Även bilen framförde han i samma hastighet. Han hade väl helt enkelt inte bråttom.

När jag övningskörde med honom och han tyckte att jag körde fort när jag körde på treans växel från vårat hus upp till korsningen.
[ Han gasade nog knappt på tvåans växel den biten ]

Hur han kallade mig för lillpuppa.

Men det allra käraste minnet jag hade från honom är nog från den kvällen jag skulle raka honom.
Jag var inte så himla gammal. Han hade en sån där raklödderborste, den tyckte jag var jättemysig. Jag fick pensla på löddret med den där borsten och sen skulle rakhyveln fram. Jag vet att jag skar honom och att jag blev rädd över att jag gjort det men han sa bara "fortsätt du", så det gjorde jag. Tre små skärsår hade han i ansiktet innan jag var klar, men det gjorde inget.

Och hans kramar förstås! När han stod upp så nådde man knappt upp för han böjde sig inte ner i onödan. Och när han låg på soffan drog han nästan ner en i den, i en trygg och kraftfull omfamning.

Puss och kram farfar. Och tack!




1 kommentar:

  1. Jättefint Janni. Man ler åt alla minnen och det är väl precis så det ska vara.

    SvaraRadera