Vi var fyra som bodde där. Blev sex på lördag morgon när Marie och Patrick anslöt. Packade, satte oss på skotrarna och gasade iväg. Och med gasa så menar jag verkligen gasa. Fy fan vad åkrädd jag är. Skriker, blundar och håller i mig för glatta livet. Masken jag hade under hjälmen åkte in i munnen när jag satt där bak och hyperventilerade. Stannade och bytte chaufför. Gick galant. Eftersvettningar från första turen.
Stannade, bytte tillbaka till ursprungschaufför som lovade att köra fint, vilket han gjorde. Då blir jag glad. Klart jag också vill åka fort, men det kan inte hjälpas att jag blir räddare och räddare för allt som kan vara farligt. Jag spelar upp scenarion i huvudet om vad som kan hända och jag vill inte dö. Inte bli invalid heller.
Satte oss i dalen nedanför våran stuga och grillade. Solade i en kvart, blev snö och blåst som vi väntade ut. Tre pojkar och tre skotrar for iväg för lek, tre pojkar och två skotrar kom tillbaka. Den tredje skotern ville mysa med ett träd. Band fast skidorna på den skotern med en vandringskäpp och ingen var ju gladare än jag eftersom det innebär en mycket lägre hastighet.
Gjorde ett stopp och hälsade på mamma och pappa, fikade och fick lite whiskey.
Jag körde hem.
Drack Bacardi Melón när vi kom tillbaka, rensade filéer, marinerade och spelade kort tills att den förlorade medlemmen kom tillbaka från byn.
Åt och mojsade på. La mig lite tidigare än alla andra. Sov men hörde allt dom sa. Har jag aldrig gjort förut.
Det var den skönaste, mysigaste och gemytligaste helg jag haft på länge!
Gör vi om det till helgen tro? Let's hope so.
Nä, om man skulle ta och kamma sig?
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar